ellma

Det två sista veckorna av mitt liv. Och de två sista månaderna. Och det året som gått.

När man förlorar någon man har gett sitt hjärta rakt ut till. Känns lite svårt och konstigt att skriva det här. Men jag har sett kärlek från båda sidor nu. Från det där underbara när man kan ligga tillsammans i en säng helt tysta och lyssna på varandras andetag och inte vilja vara någonannanstans i hela världen och veta att personen som ligger där i mörkret brevid mig känner precis samma sak. När man pratar telefon mitt i natten och det känns som man flyger på moln, och när man ramlar av en bänk när man får ett sms. När stegen känns lätta när man går till skolan i mörkret i november. Att veta att det finns någon där som vill ha allt det där som bara du kan ge. Att somna med armar och ben invirade i varandras och känna andetagen i nacken. Att vakna brevid varandra, att duscha tillsammans, att äta att mysa att gråta att diskutera att sakna att vilja att drömma att längta att skratta tillsammans. Att veta att det är bara du du du och jag jag jag.

Och sen. Sen när man bara gråter och det river och svider och man tänker att jag kommer aldrig klara det här. Och när man känner sig så otacksam när alla försöker hjälpa trösta och kramas och man mitt i all kärlek ändå känner sig som den mest ensamma personen på jorden. När man ser någon pussa i en annans nacke och man kan inte rå för att man får tårar i ögonen. Och när inte ens äppelblommorna ser särskilt fina ut. När det handlar om att försöka överleva.

På två veckor har jag varit med om allt det här. Och nu har allt löst sig och nu på något sätt kanske det tillochmed är ännu finare och ärligare än tidigare. Men med allt som hänt har det varit lite svårt att inse att det faktiskt är vi. Du och jag och vi och oss. Så, ett steg i taget. Idag när jag satt hos Emmy och det sprudlade kärlek mellan Andreas och Emmy, mellan syskon, mellan barn och föräldrar och mellan två föräldrar så kom jag lite närmare.

Det är okej att tappa balansen. Det är okej att tappa balansen och snubbla in i den där världen som känns som sockerdricka. Det är okej igen.

Det här blev sjukt personligt. Men ja. Såhär är det. Det där livet.