.
Vet ni en sak som jag tycker är svår? Att välja mellan att prioritera nuet eller framtiden.
För jag kan inte dela upp det. Jag kan inte dela upp det när det kommer till skolan.
Jag vill så mycket. Nu och sen. Och jag har valt sen sen sen jättelänge. Nu har jag försökt välja lite mer nu, men det går inte så bra. För jag vill ju ha ett sen också. Ett bra sen. Ett sen som jag kan göra till det jag vill att sen ska vara.
Och jag vet att det är viktigast att man mår bra nu och att man inte har ont i magen varje kväll för att man vill så mycket och inte hinner med allt. Men ibland känns det som om att jag vill offra några till ha-ont-i-magen kvällar för att om ett år kunna söka till Stockholms universitet och börja plugga juridik. Eller något annat som jag kommer på att jag verkligen vill plugga.
För jag vet att jag skulle stå där med för låga intagningspoäng och tänka "varför kämpade jag inte lite till? Lite till?"
Men är det det viktigaste? Om jag inte kan utbilda mig till jurist, kommer jag aldrig kunna hitta något annat jag vill studera? Kommer jag inte bli lycklig de resterande 70 åren av mitt liv bara för att jag inte fick över 21.3 i genomsnitt i mina gymnasiebetyg? Jo. Jag kommer säkert vara precis lika lycklig eller olycklig ändå.
Men hur slutar man att sätta en dum stor press på sig själv? Och hur ska man göra för att prestera bra ändå? Utan press?
Jag vet inte hur man gör. Nu fortsätter jag att plugga svenska.
För jag kan inte dela upp det. Jag kan inte dela upp det när det kommer till skolan.
Jag vill så mycket. Nu och sen. Och jag har valt sen sen sen jättelänge. Nu har jag försökt välja lite mer nu, men det går inte så bra. För jag vill ju ha ett sen också. Ett bra sen. Ett sen som jag kan göra till det jag vill att sen ska vara.
Och jag vet att det är viktigast att man mår bra nu och att man inte har ont i magen varje kväll för att man vill så mycket och inte hinner med allt. Men ibland känns det som om att jag vill offra några till ha-ont-i-magen kvällar för att om ett år kunna söka till Stockholms universitet och börja plugga juridik. Eller något annat som jag kommer på att jag verkligen vill plugga.
För jag vet att jag skulle stå där med för låga intagningspoäng och tänka "varför kämpade jag inte lite till? Lite till?"
Men är det det viktigaste? Om jag inte kan utbilda mig till jurist, kommer jag aldrig kunna hitta något annat jag vill studera? Kommer jag inte bli lycklig de resterande 70 åren av mitt liv bara för att jag inte fick över 21.3 i genomsnitt i mina gymnasiebetyg? Jo. Jag kommer säkert vara precis lika lycklig eller olycklig ändå.
Men hur slutar man att sätta en dum stor press på sig själv? Och hur ska man göra för att prestera bra ändå? Utan press?
Jag vet inte hur man gör. Nu fortsätter jag att plugga svenska.
Kommentarer
Trackback
