ellma

If she ever tries to fucking leave again
I'mma tie her to the bed
And set this house on fire

Fina ord, Eminem. 

Imorgon åker jag till Göteborg! Hej havet! Hej himlen! Hej segelbåten!



P.s. Har haft jättebra dagar med Jonatan i hans stuga i Hälsingland, ni ska få se ikväll :-)

Igår när jag tittade på TV var det en man som berättade om hur han såg på ungdomen, på sin ungdom och liksom ungdomen i allmänhet, och jag tyckte att han beskrev det på ett så fint sätt. Han sa att han tyckte att ungdomen var drömmarnas tid. När allting liksom handlar framåt, det som ska ske, det man längtar efter, det som ska hända, det man drömmer om samtidigt som man kan leva i sitt nu på ett sätt som kommer bli omöjligt när man är vuxen. När man har valt. När man har valt jobb, hus, försäkring, bil, den man ska dela sitt liv med, semestrar, kök, TV, vilka blommor man ska plantera. Och när man är ung kan man drömma.

Man kan drömma. Jag brukar drömma. Varje dag, ibland om stora saker som att förändra världen eller att resa jorden runt, och ibland om små saker som att ligga på en klippa på västkusten och lyssna på vågorna eller att få skrika mig hes på peace and love. Ibland drömmer jag om att få ett ass-kicking jobb och blir framgångsrik och ibland skulle jag vilja ha en liten butik i Köpenhamn där jag kan sälja all fin inredning jag vet. Och ibland blir jag alldeles ledsen för att jag tänker att jag aldrig aldrig aldrig kommer att kunna välja. Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen? Ibland längtar jag efter att sitta vid mitt sommarhus på Gotland eller på västkusten med en gammal gråhårig man brevid mig som jag har delat mitt liv med och som jag älskar som ingen annan. Då kan man liksom uppleva livet utan sådan galen press. Att få plantera dom där blommorna. Att det liksom bara är blommorna som är drömmen. Att veta att jag är precis där jag vill vara, jag ångrar ingenting och har upplevt allt jag kan tänka mig, och jag har älskat någon på riktigt riktigt riktigt. (Det sista har jag redan avklarat, men ändå.)

Men jag älskar att vara ung. Att inte ens vara arton år. Att ha så många år till att tycka att campingen på peace and love, som är ett helvete för alla vuxna, är himmelen på jorden. Att vara alldeles för full. Att drömma. Att vara lyckligt kär i sin första kärlek. Att ha massa kompisar som är friska och glada och vill uppleva varenda vrå i världen med dig. Att ha chansen att välja. Förändra. Eller bara vara. När Jennys mamma berättade för mig och Amanda att hon ville vara ung igen och att hon blev alldeles glad av allt festival liv så tänkte jag att jag har det så galet bra. Och ni med. Trots allt. Och när Jay-Z spelade forever young på Peace and Love tänkte jag en sak:
Jag vill vara forever young och jag vill skrika mig hes på festivaler föralltid och trots att framtiden är läskig så är den full av val som jag får välja alldeles själv.

Och vet ni? Jag kommer dö nöjd. Jag ska dö nöjd.

Godnatt.

Jag sover i ett täcke med rosor på. Får ändå ingen ordning. Har ingen ordning.
Jag sorterar men det spelar liksom ingen roll. It's a war between my head and heart.

Ska lyssna på regnet och försöka att bara få någon ordning.
Från samma säng lyssna till samma regn. Fast ensam.

Det två sista veckorna av mitt liv. Och de två sista månaderna. Och det året som gått.

När man förlorar någon man har gett sitt hjärta rakt ut till. Känns lite svårt och konstigt att skriva det här. Men jag har sett kärlek från båda sidor nu. Från det där underbara när man kan ligga tillsammans i en säng helt tysta och lyssna på varandras andetag och inte vilja vara någonannanstans i hela världen och veta att personen som ligger där i mörkret brevid mig känner precis samma sak. När man pratar telefon mitt i natten och det känns som man flyger på moln, och när man ramlar av en bänk när man får ett sms. När stegen känns lätta när man går till skolan i mörkret i november. Att veta att det finns någon där som vill ha allt det där som bara du kan ge. Att somna med armar och ben invirade i varandras och känna andetagen i nacken. Att vakna brevid varandra, att duscha tillsammans, att äta att mysa att gråta att diskutera att sakna att vilja att drömma att längta att skratta tillsammans. Att veta att det är bara du du du och jag jag jag.

Och sen. Sen när man bara gråter och det river och svider och man tänker att jag kommer aldrig klara det här. Och när man känner sig så otacksam när alla försöker hjälpa trösta och kramas och man mitt i all kärlek ändå känner sig som den mest ensamma personen på jorden. När man ser någon pussa i en annans nacke och man kan inte rå för att man får tårar i ögonen. Och när inte ens äppelblommorna ser särskilt fina ut. När det handlar om att försöka överleva.

På två veckor har jag varit med om allt det här. Och nu har allt löst sig och nu på något sätt kanske det tillochmed är ännu finare och ärligare än tidigare. Men med allt som hänt har det varit lite svårt att inse att det faktiskt är vi. Du och jag och vi och oss. Så, ett steg i taget. Idag när jag satt hos Emmy och det sprudlade kärlek mellan Andreas och Emmy, mellan syskon, mellan barn och föräldrar och mellan två föräldrar så kom jag lite närmare.

Det är okej att tappa balansen. Det är okej att tappa balansen och snubbla in i den där världen som känns som sockerdricka. Det är okej igen.

Det här blev sjukt personligt. Men ja. Såhär är det. Det där livet.

Att det är Sex and the City på sommarlovsnätter är ju underbart.

Och filmen. Filmen. Åhååååå.