ellma

Jag sover i ett täcke med rosor på. Får ändå ingen ordning. Har ingen ordning.
Jag sorterar men det spelar liksom ingen roll. It's a war between my head and heart.

Ska lyssna på regnet och försöka att bara få någon ordning.
Från samma säng lyssna till samma regn. Fast ensam.

Det två sista veckorna av mitt liv. Och de två sista månaderna. Och det året som gått.

När man förlorar någon man har gett sitt hjärta rakt ut till. Känns lite svårt och konstigt att skriva det här. Men jag har sett kärlek från båda sidor nu. Från det där underbara när man kan ligga tillsammans i en säng helt tysta och lyssna på varandras andetag och inte vilja vara någonannanstans i hela världen och veta att personen som ligger där i mörkret brevid mig känner precis samma sak. När man pratar telefon mitt i natten och det känns som man flyger på moln, och när man ramlar av en bänk när man får ett sms. När stegen känns lätta när man går till skolan i mörkret i november. Att veta att det finns någon där som vill ha allt det där som bara du kan ge. Att somna med armar och ben invirade i varandras och känna andetagen i nacken. Att vakna brevid varandra, att duscha tillsammans, att äta att mysa att gråta att diskutera att sakna att vilja att drömma att längta att skratta tillsammans. Att veta att det är bara du du du och jag jag jag.

Och sen. Sen när man bara gråter och det river och svider och man tänker att jag kommer aldrig klara det här. Och när man känner sig så otacksam när alla försöker hjälpa trösta och kramas och man mitt i all kärlek ändå känner sig som den mest ensamma personen på jorden. När man ser någon pussa i en annans nacke och man kan inte rå för att man får tårar i ögonen. Och när inte ens äppelblommorna ser särskilt fina ut. När det handlar om att försöka överleva.

På två veckor har jag varit med om allt det här. Och nu har allt löst sig och nu på något sätt kanske det tillochmed är ännu finare och ärligare än tidigare. Men med allt som hänt har det varit lite svårt att inse att det faktiskt är vi. Du och jag och vi och oss. Så, ett steg i taget. Idag när jag satt hos Emmy och det sprudlade kärlek mellan Andreas och Emmy, mellan syskon, mellan barn och föräldrar och mellan två föräldrar så kom jag lite närmare.

Det är okej att tappa balansen. Det är okej att tappa balansen och snubbla in i den där världen som känns som sockerdricka. Det är okej igen.

Det här blev sjukt personligt. Men ja. Såhär är det. Det där livet.

Att det är Sex and the City på sommarlovsnätter är ju underbart.

Och filmen. Filmen. Åhååååå.

Vad jag bryr mig om nu.

IMORGON NÄR JAG VAKNAR ÄR DET SKOLAVSLUTNING. FINA UNDERBARA BÄSTA SKOLAVSLUTNINGEN.
GLAD.

Vet inte om jag vill att du ska läsa allt det här eller inte. Samtidigt som jag vill riva mig själv itu och visa hur allt river och svider i min kropp så är jag rädd för att du ska se.  Rädd för att någonsin igen se, höra, röra känna dig. Samtidigt som det är det enda jag vill.

Vet inte hur mycket jag vill skriva här.

Försöker pussla i pusslet. Försöker finna varför hur när.
Försöker leta efter tecken. Försöker pussla. Hitta. Leta.
Försöker igen. Vad vad vad. När när när.
Vart är tecknen? De där små. Som säger att allt inte är som det ska.
Pusslar. Försöker. När.
Hittar inget. Hittar fina ord och kyssar som är mjukare än snöflingor i april.


Mitt äppelträd har slått ut och ändå bultar mitt hjärta hårt hela tiden.
Vad har jag missat?